Det blir nu avgörande att se vilka politiker, debattörer och intellektuella som lyckas upprätthålla denna rågång, och vilka som inte klarar testet. För det är här, precis här, som en av de få kvarvarande röda linjerna går mellan att hålla fast vid demokratiska grundprinciper och undfallenhet gentemot – eller medlöperi med – extremhögern. Kommer våld mot journalister och politiska sammankomster att ursäktas och bortförklaras, eller finns det gränser? I det sammanhanget var det glädjande att läsa Patrik Kronqvist i liberala Expressen, där han kraftfullt argumenterade för att det finns en absolut artskillnad mellan att höja sin röst i fredlig protest och misshandla mötesdeltagare på ett politiskt möte.

AI-sammanfattning:

• Högerextremister försöker nu skapa engagemang genom att omvandla våld och konfrontation till “content” för sociala medier.
• Stiftelsen Expo anser att det övergripande målet för den svenska extremhögern är att påverka Sverigedemokraterna i en mer radikal riktning.
• Sverigedemokraternas ordförande i riksdagens justitieutskott, Richard Jomshof, jämförde högerextremt våld med fredliga protester, vilket väckte diskussioner om Sverigedemokraternas ideologiska kopplingar till högerextremism.
• Artikeln ifrågasätter vilka politiska aktörer som kommer att upprätthålla demokratiska grundprinciper i ljuset av våld mot journalister och politiska möten.
• Författaren, Karin Pettersson, uttrycker en oro för att fler individer kommer att avstå från att delta i det offentliga samtalet på grund av rädsla för våld, samt en oro för journalisters villighet att fortsätta granska våldsamma extremmiljöer.
• Pettersson planerar att delta i en manifestation mot våld och växande fascism på Gubbängstorget.

Vilka i offentligheten klarar inte av testet?