Mycket intressant av Rasmus som spinner vidare utifrån hans egen utredning.

Mänskligheten som sådan är alltså neurodiversiv. Civilisationens framväxt har skett i ett samspel mellan människor med radikalt olikartade förmågor. Dit hör det impulsiva och nyfikna som vi kan förknippa med adhd, liksom autismens mångskiftande former av sinnlighet och fritänkande. Dit hör också en massa namnlösa variationer som (ännu) inte har ringats in av psykiatriska manualer.

Humor, religioner och revolutioner: hur mycket av detta skulle ens vara tänkbart i en värld utan avvikare? Det betyder inte att all stor kultur härrör från en udda minoritet. Tvärtom: som samhällsvarelser har vi i praktiken alltid hjälpt varandra med att inte fastna i ett enda sätt att tänka och känna. Varje enskild människa bidrar i lika grad till neurodiversiteten, alltså till artens neurologiska mångfald, oavsett om hon tillhör en ”neurotypisk” majoritet eller en ”neurodivergent” minoritet. Tanken på ett samhälle där alla hjärnor funkar likadant är inte bara verklighetsfrämmande – den är fascistisk.

Sammanfattning:

Sammanfattningen tar upp det växande antalet diagnoser inom neuropsykiatriska områden som ADHD, autism och liknande. Denna trend utforskas genom en personlig berättelse om att navigera i vårdapparaten som en högfungerande individ med ADHD. Det ställs frågor kring huruvida dessa tillstånd verkligen är sjukdomar eller bara moderna etiketter för beteenden som tidigare inte patologiserats. Boken “Empire of normality: Neurodiversity and capitalism” av Robert Chapman diskuteras, vilken ger en historisk och kritisk granskning av hur psykiatriska diagnoser och den bredare konceptualiseringen av neurodiversitet har utvecklats i samhället. Chapman argumenterar för att psykiatriska diagnoser både kan vara livsräddande och begränsande, beroende på sammanhanget, och kritiserar den nuvarande psykiatrin för att ofta skapa en “normalitet” som utestänger dem som avviker från den normen. Han propagerar för en bredare acceptans av neurodiversitet, där olika mentala och kognitiva funktioner ses som en del av mänsklighetens breda spektrum snarare än som defekter.