The term itself conjures up strong sensory memories for those who were there—sweaty bodies packed into a basement or convention hall, a dozen CPUs noticeably warming the space, the heft of a CRT monitor being maneuvered into position. For those on the outside, these were scenes of incomprehension or ridicule. But for those who were there, the LAN party was a singular event, a defining social occasion of the early 21st century. It represented the last gasps of the isolated gamer stereotype, ushering in an age in which gaming was not only mainstream, but a social, networked activity.
Det här kulturtipset blir skildringen av ett fenomen som vissa av oss nog växt upp med och har fina minnen av. Slutet är också en intressant frågeställning och utmaning. Vad säger ni? Känns som att ni är precis rätt grupp för frågan.
Jepp, jag tror det är något speciellt med det fysiska rummet. Så bra att kunna väva in det i gemenskapen så att den blir starkare
Ja, jag tror också att just vävandet mellan datta och fysiskt rum har något. Sedan finns det också intressanta utmaningar i att klara sig på låg datamängd som blivit helt onödigt och bortglömt idag. Det är spännande att tänka på hur man kan effektivisera och kanske också lokalisera utbyte av data, men i dagens läge när internet kan strömmas i vilka mängder som helst utan någon större kostnad eller fördröjning är det omöjligt att samlas kring. Minns en kamrat som försökte organisera ett gömt USB-minne på ett universitetsbibliotek för delande av nedladdad kurslitteratur, men det fanns liksom inget intresse förutom kul för all kurslitteratur kunde laddas ner ögonblickligen online.