Ett vanligt argument kring anarkism är tanken på att det saknas anarkistisk teori eller att anarkistisk teori har stora luckor. Oftast jämfört med Marxism.
Jag har ofta undrat vad som i så fall menas med teori och vad den bristen består i, eller inom vilka fundamentala områden anarkistisk teori antas saknas?
*Statens roll i ett anarkistiskt Sverige. *Sjuka, äldre och funktionshindrades möjlighet att delta i ett anarkistiskt samhälle.
Detta är områden som jag funderar på just nu. Som vanligt samlar jag fakta från många olika källor, vilket tar tid.
Något som är ytterst tråkigt är den mansdominans som är svår att missa. Intellektuella män med många åsikter är iofs inget unikt för anarkismen men svider i min mänskliga själ, då anarkismen är en radikal förespråkare för individens rätt att bestämma över sig själv men osynliggör 50 % av individerna. Marx/Engels lider av samma åkomma.
4 män är inte fler än 4 kvinnor, det låter bara så.
Så, för att svara på dina frågor: jag fnurlar på det och återkommer. 😀
Ja det är ett problem, men är inte det lite som med Moderater, Sossar och TV-avgiften. En sosse som inte betalar är en hycklare, men en Moderat som inte betalar beter sig bara som en förväntat sig. Socialistiska rörelser som brister på jämställdhet hycklar medans det av konservativa endast är vad en förväntar sig.
Gör anarkismen finns inga ursäkter till mansdominans, det strider såklart mot grundidén. Samtidigt öppnar det kanske upp för kritik att kalla sig feministisk/anarkistisk. Frågan kring hur anarkismen som social rörelse kan bli mer inkluderande är oerhört viktig. Ett svar är nog att lyfta fram viktiga kvinnliga teoretiker (Emma Goldman, Voltairine de Cleyre, Lucy Parson, Cindy Millstein, Peggy Kornegger, Ruth Kinna). Att vara tydlig med att sexistiska beteenden inte accepteras. Att skapa förutsättningar där alla får möjlighet att göra sin röst hörd, så som delanderundor, handsignaler och att som organisatör bevaka att kvinnor och queers bjuds in som föredragshållare/inspiratörer är några grejer jag plockat upp som erfarenheter
Sen tänker jag att den patriarkala maktordningen gör det socialt dyrare för icke-män att rebellera (det är också socialt dyrare att va anarkist med 36 än med 22) och det inskärper behovet av anti-patriarkal kamp och där upplever jag anarkafeminism/queer anarkism som de bästa utgångspunkterna.