Tyckte bland annat att den här delen var intressant:
Varför väcks det genast misstankar om antisemitism när någon betecknar Israel som en ”bosättarkolonial stat”? Eller bara säger att dess grundande var ett historiskt misstag?
Utsagorna är på intet vis antisemitiska i sig. Men någonting händer med dem när de inordnas i en viss typ av historiepolitik, som egentligen inte har så mycket att göra med minnet av Förintelsen.
Denna historiepolitik är besatt av att återställa saker i ett ursprungligt skick. Vi känner igen den från Putin, liksom från Israels extremhöger som nu söker legitimera en etnisk rensning av Västbanken genom att anföra arkeologiska bevis för att trakten varit judisk för tusentals år sedan.
I grunden är det samma slags historiepolitik som kommer till uttryck i fantasier om att avskaffa Israel, som om Israels grundande därmed åter kunde bli ogjort. Historien som ett urverk, möjligt att skruva tillbaka till år 1948. En sådan hållning är bokstavligt talat reaktionär, men framför allt ett symptom på hopplöshet.
Nyligen lade influeraren Natashja Blomberg (Lady Dahmer) upp ett filmklipp på israeliska fredsaktivister i Tel Aviv som demonstrerar mot Israels krig. Till dessa riktade hon en aggressiv uppmaning: ”Det bästa ni kan göra för Gazas barn är att lämna Israel och åka hem till era hemländer”.
Åka vart? Unga demonstranter som levt hela sina liv i Israel – skulle dessa sakna rätt att leva kvar där? Tillfrågad av Dagens ETC stod Natashja Blomberg på sig: ”Jag menar ALLA israeler med annat ursprung än Palestina såklart”. Senare förtydligade hon i en podd att varje enskild jude som bor i Israel är att betrakta som en ockupant, med undantag för den lilla grupp vars biologiska härkomst kan spåras till de judar som bodde i trakten redan innan en judisk stat kom på tal.
Naknare kan rasismen knappast bli. Människor blir tillsagda att ”åka hem” enbart för att deras föräldrar är av utländsk härkomst. En normalisering av sådana utspel är inte bara en fantastisk present till sådana som Richard Jomshof. Det bäddar också för politiskt katastrofala felslut vad gäller läget i andra delar av världen.
Jag tycker det är bra att bosättarkolonialism som koncept kommer in i rampljuset, och att det är ett oerhört viktigt begrepp för nutida politik, men det är ju inte första gången ett begrepp med en tydlig etablerad betydelse används trubbigt när det blir populärt. Populariseringen av begreppet “intersektionalism” hade lite samma effekt, och det kom att användas på en hel del spännande sätt. Som ofta är fallet så är inte Blombergs idé om att israeliska judar kan “åka hem” helt tagen ur luften, eftersom många bosättare specifikt rest till Israel från andra länder för att ta del av bosättarprojektet och har dubbelt medborgarskap. Däremot är det ju tydligt befängt att alla kan “åka hem” på det sättet hon förtydligar att hon menar.
En sak jag brukar tänka på är hur Pan-Africanist Congress sekreterare Benny Alexander definierade bosättare mot slutet av Sydafrikas apartheid-era: en vit person som deltar i förtrycket av ursprungsfolket, kontrasterat mot de två andra folkgrupperna de räknar som afrikaner: “ursprungsfolk vars historia inte kan spåras ut ur Afrika” och “vita och asiater vars enda hem och lojalitet är i Afrika”. (Översatt och tolkat från boken “The Opening of the Apartheid Mind” av Heribert Adam och Kogila Moodley publicerad 1993, så språkbruket är kanske inte hur jag själv hade valt att formulera saker.) Det passar ju ändå rätt bra ihop med idén om att ett fritt Palestina är ett demokratiskt samhälle där alla har lika rättigheter oavsett etnicitet eller religion – även israeliska judar kan vara palestinier om de tror på ett demokratiskt samhälle med lika rättigheter för alla.
(Jag fick en dunderhuvudvärk nånstans mitt i att jag skrev det här och fick gå ifrån datorn en stund, men jag hoppas det fortfarande är läsbart och förståeligt vad jag skrivit, lol.)