Tyckte bland annat att den här delen var intressant:
Varför väcks det genast misstankar om antisemitism när någon betecknar Israel som en ”bosättarkolonial stat”? Eller bara säger att dess grundande var ett historiskt misstag?
Utsagorna är på intet vis antisemitiska i sig. Men någonting händer med dem när de inordnas i en viss typ av historiepolitik, som egentligen inte har så mycket att göra med minnet av Förintelsen.
Denna historiepolitik är besatt av att återställa saker i ett ursprungligt skick. Vi känner igen den från Putin, liksom från Israels extremhöger som nu söker legitimera en etnisk rensning av Västbanken genom att anföra arkeologiska bevis för att trakten varit judisk för tusentals år sedan.
I grunden är det samma slags historiepolitik som kommer till uttryck i fantasier om att avskaffa Israel, som om Israels grundande därmed åter kunde bli ogjort. Historien som ett urverk, möjligt att skruva tillbaka till år 1948. En sådan hållning är bokstavligt talat reaktionär, men framför allt ett symptom på hopplöshet.
Nyligen lade influeraren Natashja Blomberg (Lady Dahmer) upp ett filmklipp på israeliska fredsaktivister i Tel Aviv som demonstrerar mot Israels krig. Till dessa riktade hon en aggressiv uppmaning: ”Det bästa ni kan göra för Gazas barn är att lämna Israel och åka hem till era hemländer”.
Åka vart? Unga demonstranter som levt hela sina liv i Israel – skulle dessa sakna rätt att leva kvar där? Tillfrågad av Dagens ETC stod Natashja Blomberg på sig: ”Jag menar ALLA israeler med annat ursprung än Palestina såklart”. Senare förtydligade hon i en podd att varje enskild jude som bor i Israel är att betrakta som en ockupant, med undantag för den lilla grupp vars biologiska härkomst kan spåras till de judar som bodde i trakten redan innan en judisk stat kom på tal.
Naknare kan rasismen knappast bli. Människor blir tillsagda att ”åka hem” enbart för att deras föräldrar är av utländsk härkomst. En normalisering av sådana utspel är inte bara en fantastisk present till sådana som Richard Jomshof. Det bäddar också för politiskt katastrofala felslut vad gäller läget i andra delar av världen.
You must log in or register to comment.
Jag tycker bosättarkolonialist-begreppet är rätt svårt och trubbigt ju mer man gräver i de faktiska förhållanden på vissa platser. Tex är det extremt bra i USA, Australien och Nya Zeeland. Men på andra ställen blir det mycket svårare att få användning för det.
Till exempel i Sverige där vissa verkar mena att de delar av landet som av samer kallas Sapmí skulle vara ett väldigt bra exempel på bosättarkolonialism. Å ena sidan har staten mycket tydligt gjort saker genom århundraden vilka har varit uttalat koloniala mot samerna. Å andra sidan har vad som blir svenskar bott där i tusen år. Människor flyttar, handlar, möts och förökar sig.
Min egen familj är ett intressant exempel. Vi har cirka 500 år dokumenterad närvaro i Tornedalen. Idag pratar alla svenska. Men för ett par generationer sen pratade vi tornedalsfinska och staten tog vår mark vid den så kallade avvittringen. Mitt namn kommer från en gård som staten tog. Vi var svenskar, tornedalingar/kväner och vissa var/blev samer.
Är min släkt som pratar svenska idag och bor där bosättare? De har funnits där i minst 500. Vissa delar av släkten sögs upp frivilligt till en kvänsk överklass som blev svenska runt 1500-talet, de var kväner/tornedalingar som levde av träskfiske och de blev tvingade in i det svensk när den statliga politiken på 1800-talet skulle likrikta nationen.
Är dessa bosättarkolonialister som per se förtrycker samerna som har ”mer rätt till landet i form av jakt eller fiska”? Det var staten som förde in en konflikt som inte fanns mellan tornedalingar och samer från början. Nu ökar konflikten när samebyarna får rätten att bestämma vem som får jaga och fiska. Människor som har typ 500 år dokumentation att de jagat och fiskat underordnas en annan grupp som också har det.
Här hjälper inte den teoretiska ramen om att peka ut vem som är bosättare särskilt mycket. Särskilt inte när stora delar av Sverige som det är idag var mycket nöjda att inlemma sig i nationen på 12-1300-talet pga då kunde man handla mer.
Personligen tycker jag att bosättarkolonibegreppet fortfarande är väldigt relevant och användbart när det kommer till Sverige! Om du inte läst den förut tycker jag att Åsa Össbos artikel “Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svenska bosättarkolonialism gentemot Sápmi” är väldigt intressant. Den går att läsa här. :) Relationen mellan Sverige, Sápmi, och Norrland är över lag intressant, och definitivt något som jag personligen brukar tänka på som att det har flera “lager” (och som ligger mig nära om hjärtat då farfars släkt är från Kalixtrakten och mormors släkt bott i Höga Kusten i minst femhundra år): den svenska bosättningen av Sápmi, behandlingen av tornedalingar genom försöket att utrota meänkieli, svensk “rasbiologisk forskning” gentemot både samer och tornedalingar, sättet t.ex. olika bondska mål på mindre direkta sätt närapå utrotats; under tiden som Sverige som nation uppstått och inlemmat de folkgrupper som bott i norra halvan av landet har både en bosättarkolonial process och ett starkt fokus på utvinning av naturtillgångar där vinster till största del gagnar folk utanför området lett till att Norrland utgör ett slags ekonomisk semiperiferi där såväl urfolk som andra upplever en viss nivå av förtryck från “storsvensken”.
(Jag hoppas det här var relativt läsbart, jag tappade bort mig nånstans mitt i efter jag var tvungen att springa iväg en stund, haha.)
Jag tror också att begreppet har en användning i norra Sverige. Jag tackar för lästipset. Alltid kul att lär sig mer. Historien i norra Sverige är väldigt komplicerad och många perspektiv är sanna samtidigt.
Dock stöter teorin lite på grund då en inte hjälper inte att berätta vad som är bäst att göras rent praktiskt i den situation som vi är i nu. Människor har levt, fiskat, jagat och haft renar i förmodligen tusen år på platser i norra Sverige och de är inte samer. De förlorade sin jakt, fiske, renhållning och språk när när staten tog i med hårdhandskarna på 18-19-talet. Är det verkligen rimligt att se dem som förlorade detta som ”vita bosättare”? Är lösningen att ge en minoritetsgrupp rätt att bestämma över en annan? Där ger inte dessa teorier så mycket svar.
Det är helt klart inte okomplicerat att applicera bosättarkolonialism-ramverket på norra Sverige, men jag tycker att texten jag länkade har en del intressanta tankar kring det! “Vithet” som koncept är ju också komplicerat och handlar mer om socioekonomiska relationer än något annat, och många samer har ju inlemmats i “vitheten” på bekostnad av kulturyttringar på samma sätt som andra folkgrupper inlemmats i vithet genom historien. Jag är inte helt säker på att det går att applicera urfolk vs. vita bosättare på samma sätt i Norrland som på en del andra ställen, men jag tror att det skulle vara en bra sak om t.ex. Sápmi skulle få mer självbestämmande än det har i relation till Sverige i stort, och att det skulle ske med samisk kultur osv. i åtanke på ett sätt som många krav på norrländsk självständighet inte har. Jag har själv många gånger sagt att jag vill se Folkrepubliken Norrland eller nåt åt det hållet, men att den i så fall inte ska uppställas på sådant sätt att det bara blir en mer lokal maktstruktur som inte tar hänsyn till samer.
(På nåt sätt verkar det som jag bara skriver här när jag känner mig yrslig och jävlig, så jag ber återigen om ursäkt ifall texten blev lite virrig nånstans där.)
Den här diskussionen belyser lite av vad du skrev i din andra kommentar, att det finns en frasradikal och nostalgisk användning av begreppet, men det kan också gå att hitta värde i det, och det känns som att det är det senare alternativet som gäller i den här diskussionen. Lösningen på bosättarkolonialism är väldigt sällan en nostalgisk “återställning” av folk, vilket de flesta som har mer sunt förnuft än Natasja Blomberg verkar fatta. När jag läste en masterkurs i libertarianism (sjuk och otrolig kurs på många sätt, finns mycket att säga men det är OT) sas det bland annat att den enda progressiva åsikten Nozick hade var att någon på en middag konfronterade honom om att hela USA är stulet från dess ursprungliga befolkning, varpå han tänkte och lugnt svarade att det självklart följer logiskt att USA måste ges tillbaka till ursprungsbefolkningen.
Vad de praktiska lösningarna faktiskt blir är svårt att säga, särskilt om man pratar generellt och inte om en särskild situation, men jag tror att några generella nycklar är 1) politisk representation bör (som i Öcalans modell) säkras för alla etniska grupper i området 2) staten bör finansiera offensiva program för att motarbeta etniska klyftor vad gäller ägande, inkomst, utbildningsnivå, annan diskriminering etc. 3) den kompensation som ges till den historiskt utsatta gruppen bör finansieras av staten som utfört övergreppen, inte individerna som råkar bo där nu. Men som sagt, jag tror att så mycket av hur man hanterar sådana här situationer beror på kontexten. (Vill man läsa om en lösning jag tror skulle funka för I/P rekommenderar jag Omri Böhms Haifarepubliken som jag recenserat här.)
Men med det sagt. Jag tror att Aretakis uttryckte sig lite svepande i sin text, och jag tror inte att han har rätt i att “bosättarkolonialism” nödvändigtvis passar illa för den här konflikten, men jag funderar på hur mycket det ger i en svensk kontext. Hur många får en ökad förståelse av att höra termen “bosättarkolonialism”? Hur många vet vad det är och hur det skiljer mot annan kolonialism? Hur många kan tänka på andra exempel av fenomenet och relatera det, och samtidigt förstå vad som skiljer mellan t.ex. Israel och Australien?
Och vad gäller Krakels formulering om att det är “ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer” så måste jag hålla med. Det innebär inte att jag tycker att det är fel att kalla dem det. Men det innebär att jag tycker att det är magstarkt, särskilt om man inte kontextualiserar. En viktig del av kontexten här är såklart de enorma plundringar som följde på Förintelsen. Nästan ett helt folk fick över några år sina ägodelar, sina bostäder och i de fall där det fanns sina tomter stulna av grannar som glatt såg när de försvann dagarna efter att tyskarna ockuperat landet. Faktum är att när jag läser om hur israeler flyttar in i palestinska lägenheter eller israeliska bostadsbolag planerar bostadsbyggande på Gaza är det min första referenspunkt.
Jag tycker det är bra att bosättarkolonialism som koncept kommer in i rampljuset, och att det är ett oerhört viktigt begrepp för nutida politik, men det är ju inte första gången ett begrepp med en tydlig etablerad betydelse används trubbigt när det blir populärt. Populariseringen av begreppet “intersektionalism” hade lite samma effekt, och det kom att användas på en hel del spännande sätt. Som ofta är fallet så är inte Blombergs idé om att israeliska judar kan “åka hem” helt tagen ur luften, eftersom många bosättare specifikt rest till Israel från andra länder för att ta del av bosättarprojektet och har dubbelt medborgarskap. Däremot är det ju tydligt befängt att alla kan “åka hem” på det sättet hon förtydligar att hon menar.
En sak jag brukar tänka på är hur Pan-Africanist Congress sekreterare Benny Alexander definierade bosättare mot slutet av Sydafrikas apartheid-era: en vit person som deltar i förtrycket av ursprungsfolket, kontrasterat mot de två andra folkgrupperna de räknar som afrikaner: “ursprungsfolk vars historia inte kan spåras ut ur Afrika” och “vita och asiater vars enda hem och lojalitet är i Afrika”. (Översatt och tolkat från boken “The Opening of the Apartheid Mind” av Heribert Adam och Kogila Moodley publicerad 1993, så språkbruket är kanske inte hur jag själv hade valt att formulera saker.) Det passar ju ändå rätt bra ihop med idén om att ett fritt Palestina är ett demokratiskt samhälle där alla har lika rättigheter oavsett etnicitet eller religion – även israeliska judar kan vara palestinier om de tror på ett demokratiskt samhälle med lika rättigheter för alla.
(Jag fick en dunderhuvudvärk nånstans mitt i att jag skrev det här och fick gå ifrån datorn en stund, men jag hoppas det fortfarande är läsbart och förståeligt vad jag skrivit, lol.)
Bra text. Och utan att någon skugga skall falla på rsms så var Pankaj Mishras text otrolig (https://www.aftonbladet.se/kultur/a/GMoA99/pankaj-mishra-om-forintelsen-efter-gaza). Men denna kommentar kanske mer riktar sig mot dina utvalda citat och det sammanhang de formar här.
Någon som är mer insatt än mig får gärna informera mig. För jag är inte så bekväm med begrepp som t.ex. “Settler colonialism” och de teorier som det fötts ur.
Men utifrån vad jag läser tycks det ändå vara en skillnad i om Israel kritiseras för att bedriva bosättarkolonialism på det sättet att staten bedriver kolonialism, förskjutning av människor genom bosättning, för att öka sina landareal – i dikotomin “moderland & koloni” är Israel moderlandet och t.ex. Golanhöjderna kolonin. Eller om Israel beskylls vara ett bosättarkolonialt projekt där staten Israel är kolonin och… ja den “judiska entiteten”, diasporan, jag vet fan inte… motsvarar moderlandet.
Natashja Blomberg fållar sig uppenbarligen in i den senare beskrivningen. Men det är väl ändå en kvalitativ skillnad i hur kritiken om bosättarkolonialism formuleras? Framför allt ur ett antisemitisk perspektiv.
Det finns såklart många olika tolkningar och förståelser av det här, vissa mer slarviga än andra. Om vi vill hitta ett bra sätt att förstå det finns det några saker man nog bör bära med sig. Jag är inte säker själv på var jag står kring just det ordet men jag kan försöka slänga ut några experimentella teser.
-
Israel får och har länge fått gott om stöd av de starka västerländska militärmakterna. Idag syns det mest via det amerikanska militära stödet till Israel. Att se det som en förlängning av kolonialismen tror jag inte bara kan hjälpa oss att förstå konflikten, utan också att hitta gemensamma frågor med fler israeler. Jag kanske är en naiv dum västerlänning, men jag har så svårt att tänka mig att folk som lyckas släppa machoidealen som kommer med det genuint vill leva i en genommilitariserad stat. Att så många föräldrar vill skicka sina barn till lång militärtjänstgöring, med reella möjligheter att dö.
-
Det var ju en debatt om det här mellan Brand och Krakelpodden, och en av avsnitten jag tyckte var läsvärda var det i Brands andra text, avsnittet som handlar om att inte se konflikten som en konflikt mellan två folk, utan att “Ockupationsmakten är inte ett folk utan en statsapparat sammankopplad med olika kapitalistiska operationer, politiska rörelser och en internationell geopolitisk formation.” Den “judiska entiteten” är inte den ockupationsmakten, och inte heller det judiska folket.
-
Däremot är driften mot ett folk för en stat det. Stater som vilar på etnisk eller religiös grund kommer att tränga ut folk och levnadssätt. Det är inget unikt för Israel. Det är tvärtom centralt i europeisk 1800- och 1900-talshistoria. Det är något som Götz Aly skriver en hel del om i boken (med den muntra titeln) “Europa mot judarna 1880-1945”. Om den utträngningen är kolonial får man nog säga beror på fall till fall, men i vissa fall tycker jag absolut att man kan säga det. Och återigen, det gäller inte judisk bosättning per se, men om det är judisk bosättning som görs i syfte att tränga ut palestinier tycker jag att man lättare kan säga det.
Det är några spontana tankar. Jag vet som sagt inte själv var jag står om begreppet “bosättarkolonialism”.
Om den utträngningen är kolonial får man nog säga beror på fall till fall, men i vissa fall tycker jag absolut att man kan säga det. Och återigen, det gäller inte judisk bosättning per se, men om det är judisk bosättning som görs i syfte att tränga ut palestinier tycker jag att man lättare kan säga det.
💯 Och jag kanske är lite stelbent i min “maktanalys”. Men jag vill ha tydliga definitioner av vem som är kolonialmakten, kolonin och den undanträngda. För risken finns att två olika personer pekar ut samma företeelse och som “bosättarkolonialism”. Och att jag kommer tycka att den ene kanske har rätt medan den andre är en högerextrem idiot.
Jag har ofta väldigt stor nytta av jämförelser med andra länder och situationer. Det är ju uppenbart (för mig iaf) att staten Israel tillkom på ett sätt som strider mot folkrätt och någon slags rätt i allmänhet.
Men många andra stater har tillkomit på skeva sätt också. För mig blev det en aha-upplevelse när jag insåg att otroligt många länder (eller nuvarande gränser iaf) inte är äldre än 1900-talet. Det som gör Israel speciellt är att det är en stat som tillkom senare än många andra. Finns många saker som är dåliga i och med statsbildandet, al-nakba inte minst när flera hundratusentals palestinier fördrevs.
Det som skaver i mig är att man skulle låta al-nakba passera liksom. Men det är också väldigt svårt nu när flera generationer växt upp att de skulle “flytta hem”. Vart? Men det är också det som är så vidrigt med bosättarpolitiken som sker i nutid. För samma sak sker där nu. Och för varje generation människor som föds och växer upp på ockuperad/annekterad/stulen mark, desto svårare blir det att återställa. När drar man gränsen och säger " okej, den här stulna marken är okej att ni behåller men inte den här" är svår.
Jag landar i att gränserna 1967 behöver respekteras. Det i sig är ju en oförrätt mot palestinierna men 1967 års gränser är iaf något som världsamfundet i stort är eniga kring. Och det finns en rad FN-resolutioner att luta sig mot.
Vad tänker ni själva?
Den israeliska staten är uppenbarligen mycket bra på att bebygga även de mer svårbebyggda delarna av landet, om man ser på de lyckade bosättarprojekten som även lyckas ute i Negev/Naqaböknen. Så det är ingen platsfråga, utan snarare en ekonomisk fråga. Idag läggs det otroliga mängder pengar på både militären och på återuppbyggnaden av av kriget förstörda hus. Den militära budgeten ligger på 4,5% av Israels BNP, och 13% av statsbudgeten. Jag har inte räknat på det, men frågan om “vart?” måste gå att lösa. Men så är jag snarare en företrädare av en gemensam enstatslösning.
Tycker även här att det blir helt olika frågor om man pratar om en legitim stat som illegitimt försöker vinna nya landarealer genom bosättarkolonialism. Eller om man menar att Israel är ett kolonialt projekt från början. Frågan mot det senare påståendet blir då isf. vem som är den ursprungliga kolonialmakten, som då använder bosättarkolonialism som ett politiskt projekt för att skapa en judisk stat.
Bra poäng. Jag tänker att bosättarpolitiken nu på Västbanken t.ex. definitivt kan kallas bosättarkolonialism vilket är rätt uppenbart. Bosättningarna får uppbackning av staten Israel som blir kolonialmakten i det fallet. Och man skapar nya fakta på marken.
När det begav sig innan 1948 fanns det en del grupper som verkade. Fanns ju inte någon kolonialmakt (om man inte menar att Storbrittanien gav sitt stöd vilket de ju visserligen också gjorde genom att lova ett judiskt hemland men de blev samtidigt attackerade av judiska grupper) men närmaste är väl Jewish National Fund som köpte mark och judiska paramilitära grupper som Irgun, Lehi och även Haganah. Exakt hur de verkade när det gällde att etablera bosättningar vet jag inte på rak arm men de underlättade. Men att kalla det bosättarkolonialism kanske blir fel.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jewish_National_Fund
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Haganah
https://en.m.wikipedia.org/wiki/1948_Palestinian_expulsion_and_flight
Jag tycker Per Sickling hade många bra poänger. Den här delen t.ex.
Misstaget ovan nämnda debattörer gör är att avfärda begreppet bosättarkolonialism för att de associerar det med vissa moraliska ståndpunkter, till exempel försvar av mord på civila som legitimt motstånd. Oavsiktligt tillskriver de samma åsikter till alla som använder ordet och stänger en dörr till nyanser. Mest tydligt blir det när de skriver att begreppet bosättarkolonialism implicerar att judar ska fördrivas från Israel. I själva verket är det fullt möjligt att prata om bosättarkolonialism och samtidigt förespråka fredlig samexistens, där distinktionen mellan bosättarbefolkning och ursprungsbefolkning på sikt upphör att vara politiskt relevant.
-
deleted by creator
