Tyckte bland annat att den här delen var intressant:
Varför väcks det genast misstankar om antisemitism när någon betecknar Israel som en ”bosättarkolonial stat”? Eller bara säger att dess grundande var ett historiskt misstag?
Utsagorna är på intet vis antisemitiska i sig. Men någonting händer med dem när de inordnas i en viss typ av historiepolitik, som egentligen inte har så mycket att göra med minnet av Förintelsen.
Denna historiepolitik är besatt av att återställa saker i ett ursprungligt skick. Vi känner igen den från Putin, liksom från Israels extremhöger som nu söker legitimera en etnisk rensning av Västbanken genom att anföra arkeologiska bevis för att trakten varit judisk för tusentals år sedan.
I grunden är det samma slags historiepolitik som kommer till uttryck i fantasier om att avskaffa Israel, som om Israels grundande därmed åter kunde bli ogjort. Historien som ett urverk, möjligt att skruva tillbaka till år 1948. En sådan hållning är bokstavligt talat reaktionär, men framför allt ett symptom på hopplöshet.
Nyligen lade influeraren Natashja Blomberg (Lady Dahmer) upp ett filmklipp på israeliska fredsaktivister i Tel Aviv som demonstrerar mot Israels krig. Till dessa riktade hon en aggressiv uppmaning: ”Det bästa ni kan göra för Gazas barn är att lämna Israel och åka hem till era hemländer”.
Åka vart? Unga demonstranter som levt hela sina liv i Israel – skulle dessa sakna rätt att leva kvar där? Tillfrågad av Dagens ETC stod Natashja Blomberg på sig: ”Jag menar ALLA israeler med annat ursprung än Palestina såklart”. Senare förtydligade hon i en podd att varje enskild jude som bor i Israel är att betrakta som en ockupant, med undantag för den lilla grupp vars biologiska härkomst kan spåras till de judar som bodde i trakten redan innan en judisk stat kom på tal.
Naknare kan rasismen knappast bli. Människor blir tillsagda att ”åka hem” enbart för att deras föräldrar är av utländsk härkomst. En normalisering av sådana utspel är inte bara en fantastisk present till sådana som Richard Jomshof. Det bäddar också för politiskt katastrofala felslut vad gäller läget i andra delar av världen.
Personligen tycker jag att bosättarkolonibegreppet fortfarande är väldigt relevant och användbart när det kommer till Sverige! Om du inte läst den förut tycker jag att Åsa Össbos artikel “Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svenska bosättarkolonialism gentemot Sápmi” är väldigt intressant. Den går att läsa här. :) Relationen mellan Sverige, Sápmi, och Norrland är över lag intressant, och definitivt något som jag personligen brukar tänka på som att det har flera “lager” (och som ligger mig nära om hjärtat då farfars släkt är från Kalixtrakten och mormors släkt bott i Höga Kusten i minst femhundra år): den svenska bosättningen av Sápmi, behandlingen av tornedalingar genom försöket att utrota meänkieli, svensk “rasbiologisk forskning” gentemot både samer och tornedalingar, sättet t.ex. olika bondska mål på mindre direkta sätt närapå utrotats; under tiden som Sverige som nation uppstått och inlemmat de folkgrupper som bott i norra halvan av landet har både en bosättarkolonial process och ett starkt fokus på utvinning av naturtillgångar där vinster till största del gagnar folk utanför området lett till att Norrland utgör ett slags ekonomisk semiperiferi där såväl urfolk som andra upplever en viss nivå av förtryck från “storsvensken”.
(Jag hoppas det här var relativt läsbart, jag tappade bort mig nånstans mitt i efter jag var tvungen att springa iväg en stund, haha.)
Jag tror också att begreppet har en användning i norra Sverige. Jag tackar för lästipset. Alltid kul att lär sig mer. Historien i norra Sverige är väldigt komplicerad och många perspektiv är sanna samtidigt.
Dock stöter teorin lite på grund då en inte hjälper inte att berätta vad som är bäst att göras rent praktiskt i den situation som vi är i nu. Människor har levt, fiskat, jagat och haft renar i förmodligen tusen år på platser i norra Sverige och de är inte samer. De förlorade sin jakt, fiske, renhållning och språk när när staten tog i med hårdhandskarna på 18-19-talet. Är det verkligen rimligt att se dem som förlorade detta som ”vita bosättare”? Är lösningen att ge en minoritetsgrupp rätt att bestämma över en annan? Där ger inte dessa teorier så mycket svar.
Det är helt klart inte okomplicerat att applicera bosättarkolonialism-ramverket på norra Sverige, men jag tycker att texten jag länkade har en del intressanta tankar kring det! “Vithet” som koncept är ju också komplicerat och handlar mer om socioekonomiska relationer än något annat, och många samer har ju inlemmats i “vitheten” på bekostnad av kulturyttringar på samma sätt som andra folkgrupper inlemmats i vithet genom historien. Jag är inte helt säker på att det går att applicera urfolk vs. vita bosättare på samma sätt i Norrland som på en del andra ställen, men jag tror att det skulle vara en bra sak om t.ex. Sápmi skulle få mer självbestämmande än det har i relation till Sverige i stort, och att det skulle ske med samisk kultur osv. i åtanke på ett sätt som många krav på norrländsk självständighet inte har. Jag har själv många gånger sagt att jag vill se Folkrepubliken Norrland eller nåt åt det hållet, men att den i så fall inte ska uppställas på sådant sätt att det bara blir en mer lokal maktstruktur som inte tar hänsyn till samer.
(På nåt sätt verkar det som jag bara skriver här när jag känner mig yrslig och jävlig, så jag ber återigen om ursäkt ifall texten blev lite virrig nånstans där.)
Den här diskussionen belyser lite av vad du skrev i din andra kommentar, att det finns en frasradikal och nostalgisk användning av begreppet, men det kan också gå att hitta värde i det, och det känns som att det är det senare alternativet som gäller i den här diskussionen. Lösningen på bosättarkolonialism är väldigt sällan en nostalgisk “återställning” av folk, vilket de flesta som har mer sunt förnuft än Natasja Blomberg verkar fatta. När jag läste en masterkurs i libertarianism (sjuk och otrolig kurs på många sätt, finns mycket att säga men det är OT) sas det bland annat att den enda progressiva åsikten Nozick hade var att någon på en middag konfronterade honom om att hela USA är stulet från dess ursprungliga befolkning, varpå han tänkte och lugnt svarade att det självklart följer logiskt att USA måste ges tillbaka till ursprungsbefolkningen.
Vad de praktiska lösningarna faktiskt blir är svårt att säga, särskilt om man pratar generellt och inte om en särskild situation, men jag tror att några generella nycklar är 1) politisk representation bör (som i Öcalans modell) säkras för alla etniska grupper i området 2) staten bör finansiera offensiva program för att motarbeta etniska klyftor vad gäller ägande, inkomst, utbildningsnivå, annan diskriminering etc. 3) den kompensation som ges till den historiskt utsatta gruppen bör finansieras av staten som utfört övergreppen, inte individerna som råkar bo där nu. Men som sagt, jag tror att så mycket av hur man hanterar sådana här situationer beror på kontexten. (Vill man läsa om en lösning jag tror skulle funka för I/P rekommenderar jag Omri Böhms Haifarepubliken som jag recenserat här.)
Men med det sagt. Jag tror att Aretakis uttryckte sig lite svepande i sin text, och jag tror inte att han har rätt i att “bosättarkolonialism” nödvändigtvis passar illa för den här konflikten, men jag funderar på hur mycket det ger i en svensk kontext. Hur många får en ökad förståelse av att höra termen “bosättarkolonialism”? Hur många vet vad det är och hur det skiljer mot annan kolonialism? Hur många kan tänka på andra exempel av fenomenet och relatera det, och samtidigt förstå vad som skiljer mellan t.ex. Israel och Australien?
Och vad gäller Krakels formulering om att det är “ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer” så måste jag hålla med. Det innebär inte att jag tycker att det är fel att kalla dem det. Men det innebär att jag tycker att det är magstarkt, särskilt om man inte kontextualiserar. En viktig del av kontexten här är såklart de enorma plundringar som följde på Förintelsen. Nästan ett helt folk fick över några år sina ägodelar, sina bostäder och i de fall där det fanns sina tomter stulna av grannar som glatt såg när de försvann dagarna efter att tyskarna ockuperat landet. Faktum är att när jag läser om hur israeler flyttar in i palestinska lägenheter eller israeliska bostadsbolag planerar bostadsbyggande på Gaza är det min första referenspunkt.