Gnomvid har skrivit en intressant artikel med utgångspunkt i frågan: Varför älskar vänsterkillar black metal?. Som en vänsterkille med ett svartmetallintresse känner jag igen mig i det att behöva att fråga sig om “Varför lyssnar jag på det här?” och “Vad är det som lockar?”
Från artikeln:
Jag hade inte riktigt en enkel förklaring till det. Jag vet ju varför jag gillar det: ett känslomässigt intensivt och rått uttryck, som flörtar med det förbjudna och gränsöverskridande. Jämfört med dödsmetallen söker man ofta ett mer utlämnande och sublimt uttryck och tillsammans med auteur-idealet och förväntan på experimentering som finns inom svartmetallen finns det tydliga kopplingar till romantikens konstideal – som ju jag också gillar. Och liksom den romantiska genikulten, med dess nästan vämjelse mot måttlighet, hade sina destruktiva uttryck, har även denna genre det.
Jag har hållt mig undan de mest extrema delarna av svartmetallen. Ett av mina favoritband, Ulver, lämnade metallscenen för mer än tjugofem år sen (och det kan säkert invändas att deras tre första album, från deras renare metallperiod inte är black metal). Vet inte om det är de auktoritära strömningarna som hållt mig borta fra att lyssna aktivt på många band, men jag tror att metallscenen när man börjar gräva är mer mångfaceterad än den har rykte på sig. Gnomvid nämner några exempel i artikeln.
Jag har ändå dragits mot genren och tror att det i stor grad handlar om det extrema och kompromisslösa uttrycket, även om detta i tidvis blandats med politiskt grums. Många har dessutom varit bra musiker som i bland lyckats korsa över till andra genrer.
Jag tror ändå att man kan spela denna typen av musik med samma typ av attityd och kompromisslöshet utan att det behöver att sluta i fascism och högerextremism.
Nu får jag lyssna lite på Witch Club Satan framöver.
Wolves in the Throne Room är en grupp som jag tolkat som någorlunda PK, dom sjunger mer om miljöförstöring än om sexistiskt våld. Jag har dom fyra första skivorna, dom är bra, jag kanske borde kolla in dom senare också.
Metal är det nya “klassisk musik”. En sorts musik där ett musikstycke är en resa snarare än poppens repetitiva krokar och 4/4. (Jag gillar pop också, menar inte att dissa den.)
För mig fanns det en tydlig bro mellan metal och klassisk utan att jag riktigt kan förklara hur.
Jag skall kolla upp Wolves.
En sak som skavde med det där inlägget var hur den (med rätta) ifrågasätter en del av värderingarna inom svartmetall men utan problem refererar till Charlotte Perkins Gilmans bok Den gula tapeten. Om vänsterkillars metaldiggande ska ifrågasättas så är väl även vi feministtjejer lite iffy om vi gillar en rasse. Ja, jo, hennes böcker är otroligt bra men om musikens kvalitet är inte en ursäkt för sexistiska hårdrockare så är väl inte literaturens kvalitet en ursäkt för rasistiska bokdiggare…? Eller lika mycket eller lika lite eller hur en nu ska säga.
Det finns faktiskt en bunt riktigt bra band inom “RABM”-genren (Red/Anarchist Black Metal)! Några jag är förtjust i, som tyvärr inte alla är aktiva längre, inkluderar Feminazgûl, Dawn Ray’d, Strandhem, Ancient Emblem, och så klart de virala hitmakarna i Neckbeard Deathcamp. Jag har funnit att Reddits RABM-subreddit innehåller många bra rekommendationer. :)
Tack för tips!
Efter att ha kikat på mina spotify-likes så påmindes jag även om A Congregation of Horns, deras “A Pit of Nazi Skulls” är bra med!
