Personligen måste jag säga att soc.nu var väldigt viktigt för mig. Det var framför allt där kommande händelser (demonstrationer, möten, aktioner osv) utannonserades och peppades inför. Folk lärde sig att det fanns grupper av likasinnade i sina små kommuner. Men också ett viss subkulturellt utbyte skedde där (tips om kultur, gemensamt språk osv).

Men framförallt teoretiskt var soc.nu en ingång till kunskap som tidigare känts otillgänglig. Och det tack vare den kulturen som växte fram mellan personer som t.ex. Rosso och Wåg. Det var högt i tak, sakligt och kamratligt. Man kunde ställa dumma frågor utan att skämmas. Hade man missförstått saker eller om det fanns delade meningar så kom kritiken ofta i en kamratlig form med pedagogiska ingångar till var man kunde läsa mer. De var ständigt bråk om hur man skulle förstå saker men folk tog sig tid för varandra och tog varandra på allvar.

Denna kultur tycker jag också spred sig ut bland de tidiga bloggarna och även i debatter mellan olika autonoma vänsterteoretiska grupper (kämpa tillsammans, björkhagengruppen, de insurrektionell osv). En kultur som helt dog av på sociala medier.

Jag är övertygad om att en sådan kultur tar väldigt lång tid att bygga upp och kräver rätt människor. Men jag tror också att vissa medier gör den möjligt eller omöjligt. På forum diskuterar alla med alla. Det finns inga personliga flöden. Det går inte att gömma sig i det temporala och låta ens digitala beteenden spolas bort med flödets historik. Mycket mer likt den Habermas’ borgerliga offentlighet som folk pratade om under det tidiga Internet än vad vi har idag.