Kan inte vår politik skapa affektioner och starka känslor?

Givetvis kan de det. Men om extremhögerns modus operandi är att förenkla komplexa relationer och företeelser så är kritiska idéers funktion den direkt motsatta. Ideologikritiska teorier som t.ex. genusteorin eller marxismens uppdrag är att genomskåda sådant som tas för givet och upplevs som naturbundet.

Givetvis är det ett mer krävande projekt än att upprepa det redan givna. Det som aldrig behöver förklaras.

Jag tror att den här logiken ligger bakom mycket av uppsvinget kring den “populistiska vänstern”.

Hur går vi vidare?

Greider avslutar sin artikel med att konstatera att:

“Inom överskådlig tid kommer sociala medier att påverka demokratin och politiken på djupet. Jag tror det är dags för vänstern och arbetarrörelsen att skapa en armé av goda nätkrigare.”

Det är givetvis så att de stora sociala medie-plattformarna kommer ha en hegemonisk roll ett bra tag framöver. Men innebär det att det strategiskt riktiga för vänstern är att organisera våra resurser för ytterligare ett smutsigt skyttegravskrig som vi omöjligen kan vinna? Jag hävdar att detta skulle vara ett stort misstag.

I skuggan av indragna presstöd, public service’s tilltagande ängslighet och extremhögerns totala hegemoni på sociala medier bör vi istället lägga all vår energi på att ta hand om de kanaler vi fortfarande äger. Samt bygga upp nya kommunikationsverktyg utifrån våra principer om social rättvisa och hållbarhet.

Jag tror att idén om en “armé av goda nätkrigare” går att rädda om vi tänker oss nätkrigaren som sabotör snarare än duellanten. Någon som istället för att kontrollera infrastrukturen (som Greider föreslår) förstör den.