Tyckte bland annat att den här delen var intressant:
Varför väcks det genast misstankar om antisemitism när någon betecknar Israel som en ”bosättarkolonial stat”? Eller bara säger att dess grundande var ett historiskt misstag?
Utsagorna är på intet vis antisemitiska i sig. Men någonting händer med dem när de inordnas i en viss typ av historiepolitik, som egentligen inte har så mycket att göra med minnet av Förintelsen.
Denna historiepolitik är besatt av att återställa saker i ett ursprungligt skick. Vi känner igen den från Putin, liksom från Israels extremhöger som nu söker legitimera en etnisk rensning av Västbanken genom att anföra arkeologiska bevis för att trakten varit judisk för tusentals år sedan.
I grunden är det samma slags historiepolitik som kommer till uttryck i fantasier om att avskaffa Israel, som om Israels grundande därmed åter kunde bli ogjort. Historien som ett urverk, möjligt att skruva tillbaka till år 1948. En sådan hållning är bokstavligt talat reaktionär, men framför allt ett symptom på hopplöshet.
Nyligen lade influeraren Natashja Blomberg (Lady Dahmer) upp ett filmklipp på israeliska fredsaktivister i Tel Aviv som demonstrerar mot Israels krig. Till dessa riktade hon en aggressiv uppmaning: ”Det bästa ni kan göra för Gazas barn är att lämna Israel och åka hem till era hemländer”.
Åka vart? Unga demonstranter som levt hela sina liv i Israel – skulle dessa sakna rätt att leva kvar där? Tillfrågad av Dagens ETC stod Natashja Blomberg på sig: ”Jag menar ALLA israeler med annat ursprung än Palestina såklart”. Senare förtydligade hon i en podd att varje enskild jude som bor i Israel är att betrakta som en ockupant, med undantag för den lilla grupp vars biologiska härkomst kan spåras till de judar som bodde i trakten redan innan en judisk stat kom på tal.
Naknare kan rasismen knappast bli. Människor blir tillsagda att ”åka hem” enbart för att deras föräldrar är av utländsk härkomst. En normalisering av sådana utspel är inte bara en fantastisk present till sådana som Richard Jomshof. Det bäddar också för politiskt katastrofala felslut vad gäller läget i andra delar av världen.
Det finns såklart många olika tolkningar och förståelser av det här, vissa mer slarviga än andra. Om vi vill hitta ett bra sätt att förstå det finns det några saker man nog bör bära med sig. Jag är inte säker själv på var jag står kring just det ordet men jag kan försöka slänga ut några experimentella teser.
Israel får och har länge fått gott om stöd av de starka västerländska militärmakterna. Idag syns det mest via det amerikanska militära stödet till Israel. Att se det som en förlängning av kolonialismen tror jag inte bara kan hjälpa oss att förstå konflikten, utan också att hitta gemensamma frågor med fler israeler. Jag kanske är en naiv dum västerlänning, men jag har så svårt att tänka mig att folk som lyckas släppa machoidealen som kommer med det genuint vill leva i en genommilitariserad stat. Att så många föräldrar vill skicka sina barn till lång militärtjänstgöring, med reella möjligheter att dö.
Det var ju en debatt om det här mellan Brand och Krakelpodden, och en av avsnitten jag tyckte var läsvärda var det i Brands andra text, avsnittet som handlar om att inte se konflikten som en konflikt mellan två folk, utan att “Ockupationsmakten är inte ett folk utan en statsapparat sammankopplad med olika kapitalistiska operationer, politiska rörelser och en internationell geopolitisk formation.” Den “judiska entiteten” är inte den ockupationsmakten, och inte heller det judiska folket.
Däremot är driften mot ett folk för en stat det. Stater som vilar på etnisk eller religiös grund kommer att tränga ut folk och levnadssätt. Det är inget unikt för Israel. Det är tvärtom centralt i europeisk 1800- och 1900-talshistoria. Det är något som Götz Aly skriver en hel del om i boken (med den muntra titeln) “Europa mot judarna 1880-1945”. Om den utträngningen är kolonial får man nog säga beror på fall till fall, men i vissa fall tycker jag absolut att man kan säga det. Och återigen, det gäller inte judisk bosättning per se, men om det är judisk bosättning som görs i syfte att tränga ut palestinier tycker jag att man lättare kan säga det.
Det är några spontana tankar. Jag vet som sagt inte själv var jag står om begreppet “bosättarkolonialism”.
💯 Och jag kanske är lite stelbent i min “maktanalys”. Men jag vill ha tydliga definitioner av vem som är kolonialmakten, kolonin och den undanträngda. För risken finns att två olika personer pekar ut samma företeelse och som “bosättarkolonialism”. Och att jag kommer tycka att den ene kanske har rätt medan den andre är en högerextrem idiot.
Jag har ofta väldigt stor nytta av jämförelser med andra länder och situationer. Det är ju uppenbart (för mig iaf) att staten Israel tillkom på ett sätt som strider mot folkrätt och någon slags rätt i allmänhet.
Men många andra stater har tillkomit på skeva sätt också. För mig blev det en aha-upplevelse när jag insåg att otroligt många länder (eller nuvarande gränser iaf) inte är äldre än 1900-talet. Det som gör Israel speciellt är att det är en stat som tillkom senare än många andra. Finns många saker som är dåliga i och med statsbildandet, al-nakba inte minst när flera hundratusentals palestinier fördrevs.
Det som skaver i mig är att man skulle låta al-nakba passera liksom. Men det är också väldigt svårt nu när flera generationer växt upp att de skulle “flytta hem”. Vart? Men det är också det som är så vidrigt med bosättarpolitiken som sker i nutid. För samma sak sker där nu. Och för varje generation människor som föds och växer upp på ockuperad/annekterad/stulen mark, desto svårare blir det att återställa. När drar man gränsen och säger " okej, den här stulna marken är okej att ni behåller men inte den här" är svår.
Jag landar i att gränserna 1967 behöver respekteras. Det i sig är ju en oförrätt mot palestinierna men 1967 års gränser är iaf något som världsamfundet i stort är eniga kring. Och det finns en rad FN-resolutioner att luta sig mot.
Vad tänker ni själva?
Den israeliska staten är uppenbarligen mycket bra på att bebygga även de mer svårbebyggda delarna av landet, om man ser på de lyckade bosättarprojekten som även lyckas ute i Negev/Naqaböknen. Så det är ingen platsfråga, utan snarare en ekonomisk fråga. Idag läggs det otroliga mängder pengar på både militären och på återuppbyggnaden av av kriget förstörda hus. Den militära budgeten ligger på 4,5% av Israels BNP, och 13% av statsbudgeten. Jag har inte räknat på det, men frågan om “vart?” måste gå att lösa. Men så är jag snarare en företrädare av en gemensam enstatslösning.
Ser också att begreppet fortsätter debatteras i Flamman.
Tycker även här att det blir helt olika frågor om man pratar om en legitim stat som illegitimt försöker vinna nya landarealer genom bosättarkolonialism. Eller om man menar att Israel är ett kolonialt projekt från början. Frågan mot det senare påståendet blir då isf. vem som är den ursprungliga kolonialmakten, som då använder bosättarkolonialism som ett politiskt projekt för att skapa en judisk stat.
Bra poäng. Jag tänker att bosättarpolitiken nu på Västbanken t.ex. definitivt kan kallas bosättarkolonialism vilket är rätt uppenbart. Bosättningarna får uppbackning av staten Israel som blir kolonialmakten i det fallet. Och man skapar nya fakta på marken.
När det begav sig innan 1948 fanns det en del grupper som verkade. Fanns ju inte någon kolonialmakt (om man inte menar att Storbrittanien gav sitt stöd vilket de ju visserligen också gjorde genom att lova ett judiskt hemland men de blev samtidigt attackerade av judiska grupper) men närmaste är väl Jewish National Fund som köpte mark och judiska paramilitära grupper som Irgun, Lehi och även Haganah. Exakt hur de verkade när det gällde att etablera bosättningar vet jag inte på rak arm men de underlättade. Men att kalla det bosättarkolonialism kanske blir fel.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jewish_National_Fund
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Haganah
https://en.m.wikipedia.org/wiki/1948_Palestinian_expulsion_and_flight
Jag tycker Per Sickling hade många bra poänger. Den här delen t.ex.