Alltså jag har väldigt svårt för Desert. Jag gillar kommunalisering i allmänhet men just denna texten stryker mig mothårs. Kanske har jag tolkat den helt fel? Borde skriva nått ordentligt om det hela, men slänger ur mig alla känslorna här så länge istället.

Grundantagandena håller jag på det stora hela med om - den första klimatkampen är förlorad, och någon stormning av vinterpalatset blir det inte - men slutsatserna och rekommendationerna tycker jag är helt skeva. Vissa texter känner jag att detta kunde lika gärna varit skrivet av cointelpro i amerikanska militären, och detta är en av dem. Nu tror jag inte att den faktiskt är det, men känslan får mig att undra varför en text jag borde älska känns som att den försöker lura mig att göra en ineffektiv kamp.

Motsättningen mellan en socialism som fokuserar statsmakt och en anarkism som fokuserar självhushållning känns väldigt 1900-tal. Marxisterna idag som talar om att ta över staten i väpnad revolution är betryggande få, liksom de som tror att reformer kommer bygga något varaktigt. Att flytta ut till en ekoby å sin sida känns knappt ens vänster längre. Istället pratar man om att bygga nya typer av organisationer, nya sorters samarbete, självförökande och självförsörjande strukturer som tillsammans skapar en ny, kommunistisk helhet, något som överträffar kapitalismen. Varken revolution, reform, eller gammaldags exit, med andra ord. Författaren till Desert verkar inte ha nått till övers för sånt.

Motsättningen mellan insida och utsida känns också väldigt 1900-tal. Det är som om författaren plockat några ord helt slumpvis ur Deleuze & Guattari utan att faktiskt ha läst dem. Det går inte att göra en exit från öknen, den täcker allt. Du kan vara i den, eller så kan du fly till dess utsida, men det är alltid just utsidan, den yttre ytan, aldrig ett mytomspunnet land vid sidan av öknen. Vill man ha ett sådant måste man bygga det själv på öknens yta, och med ganska nära kontakter till öknens insida. Annars blir det som alltid: den som i sitt lilla anarkoläger tror att den undsluppit öknen blir blind för den, ett lätt byte, snart omgärdad och begravd i sand utan att ens märka något. Den som enbart läser Desert missar att man behöver öknens sand om man ska bygga trädgårdar och hus på dess utsida.

Hens ”advantages” (ss 51-55) innehåller flera lättillgängliga exempel på denna skevhet. Redan i intron återkommer ett av textens centrala budskap: hur och var motståndet ska ske är uppenbart, nu är det bara att motstå. Oskyldigt, kan man tycka. Men vad betyder det egentligen, att metoden är uppenbar? För författaren verkar det betyda: det räcker att vägra, att lämna, att sabotera. I den verkliga världen är det just frågan om hur och var som diskuteras som friskast just nu, i min uppfattning. Men kanske inte i unabombercirklar.

1 att det skulle vara positivt att ”concentrate on only those battles which most reflect our ethics” är helt främmande för mig. Det antyder - förutsätter - ett perspektiv där motstånd är en vara, något som konsumeras, som ger större nytta ju mer fel man tycker att det man gör motstånd mot är. Bra om målet är att godhetsknarka, dåligt under alla andra förutsättningar.

2 att ”solidarity with indigenous populations … usually involves few compromises and contradictions for biocentric libertarians” är väl tvärt emot den vedertagna erfarenheten? Västerländska anarkoturister som reser till urbefolkningar för att delta i deras kamp måste göra enorma uppoffringar, enorma förändringar i sina liv och beteenden, acceptera och leva upp till enorma skillnader i värderingar och kultur. Att västerländska anarkister alls är välkomna är långt från självklart.

3 att ”small amounts of outside money [can] have a significant impact if carefully targeted” är en av de största styrkorna vi har, men en styrka som är helt inom öknens sfär. Hade författaren varit ute efter möjligheter att bygga resilienta och adaptiva organisationer och samarbetsstrukturer hade det inte varit nått problem, men nu var det ju uttryckligen inte det det handlade om.

4 påståendet att icke-vita ser vita som mäktiga och att det är en styrka är helt absurt. Självklart stämmer det som författaren påstår om makten som ligger i västvärldens blick, men det handlar inte om etnicitet utan om just makt - en makt som dessutom håller på att urholkas.

Att Raul Zapatos skulle ha släppts pga en vit anarkoturist och inte på grund av det enorma lokala stödet för honom känns också som ett väldigt chauvinistiskt antagande, men källtexten (skriven av samma vita anarkist) är tyvärr otillgänglig, så kanske stämmer det. Problemen känns oavsett legio här: bilden jag får är av gäng av amerikanska anarkister som reser världen runt och tror att de kan kräva rättvisa bara för att de är vita. Kanske bara mina fördomar.

Men att hen sedan fortsätter med rekommendationen att ”use and construct ethnicity and aboriginality myths” för att uppnå sina mål är helt skandalöst. Hen motiverar detta genom att ifrågasätta faktiska urbefolkningars narrativ och deras historiska koppling till platser - och självklart finns det många urbefolkningsgrupper som inte lever på det sätt eller de platser de historiskt har gjort (samerna ett närbeläget exempel), vilket inte på något vis är samma sak som att ”use and construct ethnicity and aboriginality myths”. Även om det senare absolut har användningsområden är författarens idé om att använda metoden som utomstående bara skrämmande. Ska det komma amerikaner hit nu och hävda att Norrbotten är deras fädernesland? DCA är illa nog.

5 denna poäng är i stort sett ”det finns laglösa områden, vi kan åka dit och skydda naturen”, vilket känns lite… okej, visst. Här återfinns även ett av få positiva exempel i texten: den privata armé som Bruce Hayse betalade åtskilliga miljoner för att hålla igång innan de till slut tvingades lägga ner på grund av massiv kritik. Lite besvikande, när det finns så många positiva exempel på faktiskt anarkistiskt stödarbete, som inte sköts från andra sidan jorden med hjälp av legosoldater.

6 ”Globalisation is spreading” är helt enkelt inte sant. Trenden vände ekonomiskt 2007 och socialt nån gång på 10-talet. Med alla sina källor borde författaren veta detta. Antagandet att globaliseringen skulle skapa fler anarkister är oavsett vad ordentligt chauvinistiskt - anarkister uppstår inte ur västerländsk kultur och västerländskt överflöd, utan i motstånd mot (idag främst västerländska) maktstrukturer.

7 denna poäng är i stort sett ”man börjar erkänna att storskalig rewilding är det enda alternativet (men inte ens det kommer räcka)” vilket inte känns som en jättestor styrka för anarkister men okej.

8 ju värre det blir desto mer positiv skillnad kan man göra? Ja jo. Det finns ju historier om brandmän som anlägger bränder för att kunna släcka dem. Personligen är mitt mål inte att göra maximal positiv skillnad utan att saker inte ska vara dåliga, och jag tror jag delar det med de flesta anarkister och marxister.

Jag tycker helt enkelt att den grundläggande diagnosen är god, men allt som bygger på den bara uppmanar till passivitet eller bevisat ineffektiv praktik. Jag är enormt cynisk, tro mig, men den här texten liksom idealiserar att förlora. Jag fattar ändå att den kan inspirera då den ger en väldigt rättfram beskrivning av världen. Och det går absolut att läsa in i texten saker som skogsockupationerna i USA (och de är också delvis inspirerade av Desert), men till den grad att dessa varit lyckade har de också gått emot textens rekommendationer.

I de ockupationerna har man inte gjort ”damage control” till verksamhetens kärna, man har heller inte gjort en fullständig exit, utan man har skapt en koppling mellan lokalsamhälle och natur, lokalsamhälle och radikal politik, lokalsamhälle och globala förändringar, på ett sätt författaren rekommenderar emot. Man har byggt upp samarbetsstrukturer och man har arbetat för att växa och bygga makt både inom och utanför öknen.

Jag förstår att man gärna läser in sånna rekommendationer i desert, men de finns inte där. Texten rekommenderar enbart att lämna samhället och att kämpa mot vissa lokala uttryck för katastrofen. Det är en beprövad strategi om man vill spela ut sig själv. Ensam är inte stark, brukade det väl heta en gång i tiden?

Grejen är att för att bygga strukturer som är långvariga, som kan växa, föröka sig, samarbeta med varandra, så måste man behålla kopplingar till öknen. Och man måste vara mindre än perfekt etisk. Att försöka helt frikoppla sig tillsammans med ett fåtal vänner är det gamla goda receptet på isolerade hippiebyar, öknens bästa vän - de drar naturligt till sig de som annars hade kunnat göra faktiskt effektivt motstånd, som hade kunnat samarbeta för att bygga något eget, nytt, något som växer ut ur öknens döda yta.

Det är det som oroar mig, att texten talar med ett språk likt kommunaliseringsvänstern, men drar slutsatserna till en väldigt avväpnad spets, som i detaljerna ofta direkt motsäger kommunaliseringsteoretikerna. SÄPO hade inte klagat över innehållet i Desert.

Det går dock att få det Desert utlovar, och mer därtill! Små kommuner i form av kompisgäng i norrlandsskogen är säkert mysigt, kan säkert spränga nån pipeline eller så, men kommer dö ut om de inte är villiga att samarbeta och kompromissa, och kommer inte ha åstadkommit något för resten av mänskligheten. Genom strategier och metoder som författaren fördömer kan de istället bygga styrka för framtiden.

Jag vet inte. Har jag fel? Björns artikel har inte riktigt samma problem. Och jag håller på att översätta Inhabit, en annan text inspirerad av Desert, som lyckas uttrycka en mycket mer hoppfull strategi. Att låta skogar av motstånd växa fram, ekosystem av motstånd, i resonans med varandra, som stjäl näring från öknen och samtidigt lägger grunden för nått som kan komma efter öknen. Det känns ba så konstigt att Desert helt utelämnar sånt, att den tom rekommenderar emot det.

1500 ord omfg -__-

Bra tips! Kanske man får se till att lyssna på nu i vårsolen!

Så peppigt med Brand och Apans anatomi. Bra grejer!

Känns som att de missade den uppenbara bibliska referensen att en revolutionär rörelse inte bara är den som flyr till öknen från staden utan också den som får mannan att växa där. I övrigt: både avsnittet och texten höll en kittlande men svårapplicerad ton. Tycker att det är bra att sådant får plats ibland. Och jag gillar ju referenser till Osynliga kommittén (minns inte om det var i avsnittet men iallafall i Brandtexten).